Had the very good fortune to meet Tobias a couple of years ago at an IT Investment exhibition. Only later did I discover the journey he had made,  why he was “Still in the bank”, the title of the collection is “Looking for Sensation” and was started as part of his rehabilitation after suffering a stroke. I found his story so inspiring that I asked him to share it with others. And this is it, truly mesmerising and wonderful! Both the songs and the story. I believe it is available through Spotify, and from his domain name  based on reversing his Christian name, Tobias=Saibot so we have http://www.saibotmusic.se.  Enjoy!

Tobias’s article is hosted on my web site https://gobaug.org where you will see some of the issues I have been concerned with. Unlike Tobias I can’t sing a note, had suffered a serious car accident that put me in a wheelchair, but when the UK Government made its Brexit referendum decision, I got so angry, almost jumped out of the wheelchair, and set about fighting Brexit and raising my issues, covering quite a diverse area. Pure self-indulgence but with a semi-serious purpose.

Click here to hear a short sample of Tobias’s magic! Just 3mins 30 secs, but all available on Spotify!

Lördag morgon den 26 oktober 2013. Jag vaknade upp med sprängande huvudvärk och ögonmigrän, som gör att synen fungerar som ”myrornas krig på TV”. En ängel stod vid sidan av mig och sa att det är vanligt med huvudvärk efter en stroke. Så jag var alltså död!? Tankarna rusade omkring i min förvirrade hjärna. ”Stroke?” frågade jag sjuksystern som gav mig vatten och en Alvedon. ”Oj, jag trodde att läkaren hade berättat.” sa hon och förklarade sedan att de hade hittat två blodproppar i min hjärna, men att jag verkade ha klarat mig bra.

På torsdagen hade jag varit på en affärslunch och blev serverad ett glas champagne och sedan ett glas vin. Till min stora förvåning blev jag kraftigt berusad efter bara dessa två glas. Jag hinkade i mig vatten i ett desperat försök att nyktra till. Bordsgrannarna, som just hade presenterat sig, kunde jag inte komma ihåg varken namn eller deras respektive företag som de representerade. Efter ett tag började föredraget men jag kunde inte koncentrera mig och hade väldigt svårt att förstå vad han sa.

När lunchen var slut behövde jag naturligtvis gå på toaletten efter allt vattendrickande, men kunde inte hitta herrarnas. Trots att jag varit där ett femtiotal gånger tidigare kunde jag inte hitta toaletten. Jag gick fram och tillbaka i korridoren och till slut hittade jag. Puh!

Tillbaka till jobbet gick jag på toaletten ännu en gång. Denna gång för ett lite längre besök. En hård mage tvingade ett visst extra tryck. Jag märkte inget då men skulle senare förstå.

Rusade iväg till en konferens på Grand Hotell Stockholm där en kvantanalytiker skulle hålla ett föredrag som jag hade läst på och såg fram emot. Jag träffade lite branschkollegor och stod och konverserade med dem, men kände mig konstig. Fortfarande känslan från lunchen av att inte ha kontroll. Huvudvärken blev alltmer intensiv och jag började få ögonmigrän. Det sistnämnda händer mig någon gång per år och innebär att jag upplever ett raster i hela synfältet. Ungefär som ”myrornas krig”. Det är svårt att läsa och koncentrera sig eftersom allt rör sig och man bara kan fokusera på en enda koncentrerad punkt, t ex en bokstav i taget. Denna migrän går dock alltid över inom någon kvart. Men inte denna gång.

När kvantanalytikern äntligen började så började sitt anförande kunde jag knappt höra vad han sa, och än mindre se något av hans presentation. Jag insåg att det var ohållbart, ursäktade mig och gick därifrån.

Jag kom ut från hotellet och bestämde mig för att gå ”hem till jobbet” på Blasieholmstorg. Men väl framme så bestämde jag mig för att gå hem. ”En frisk promenad kommer göra susen.” Det kändes som en ofantligt stark influensa eller kanske ännu värre. Jag kom fram till Norrmalms torg och upptäckte att jag inte kunde se trafikljusen vid övergångsstället. Jag gick efter klungan av andra fotgängare eftersom jag inte kunde bedöma varken ljusen eller trafiken.

Väl framme vid Norrmalms torg kände jag att jag inte orkade gå hela vägen hem och bestämde mig för att ta bussen. ”Men vilken buss går hem till mig?” Jag började bli väldigt orolig. Varför vet jag inte hur jag tar mig hem!!?? Till slut chansade jag på 2:an och det visade sig stämma bra. Jag kände igen hållplatsen som jag skulle gå av vid och gick hem, men väl hemma hade portkoden fallit ur minnet och jag fick använda nyckeln för att öppna. Gick in i lägenheten och sa till Frida och mina två barn att jag kände mig sjuk och skulle gå och lägga mig.

Efter ett par timmar vaknade jag med sprängande huvudvärk och fortfarande ögonmigrän. Vi ringde till sjukvårdsupplysningen som ställde en massa kontrollfrågor om var jag bodde, mitt personnummer, mina barns mellannamn, min adress. Till Fridas stora förvåning så kunde jag inte ens svara på dessa frågor. Jag visste inte ens hur gammal jag var! Vi ringde en taxi och jag åkte ensam till närakuten. Frida stannade hemma med barnen.

Taxichauffören hittade inte till Sabbatsbergs sjukhus men jag sa att det är inga problem eftersom jag själv körde taxi för länge sedan och har koll på var alla sjukhus ligger. Men inte heller det funkade. Jag försökte förgäves läsa på vägskyltar eller förstå vilken väg vi skulle åka. Inte ens Odengatan och Sveavägen hade jag koll på!

På Sabbatsberg kunde jag inte betala med kortet för jag hade glömt pin-koden. En läkare undersökte mig och kom fram till att jag förmodligen var stressad och behövde vila. ”Gå hem och lägg dig och sov. Om det inte har blivit bättre imorgon bitti så ringer du sjukvårdsupplysningen igen”, sa hon. Nästa dag var det status quo och sjukvårdsupplysningen sa: ”Jag vill inte göra dig orolig, men jag tycker att du ska strunta i dusch och frukost och åka direkt till akuten på Karolinska sjukhuset.”

Jag tog bussen dit, ringde min chef och en medarbetare och sa att jag skulle komma in senare men att jag först måste kolla ögonen på sjukhuset. På akuten tog de in mig efter en minut och jag fick åka igenom en massa röntgenapparater och göra en hel del andra undersökningar. Det var fredag och jag fick bli kvar över helgen.

Det visade sig att jag fått två strokes på en dag. Den första i hipocampus, vilket förklarar varför jag hade svårt att förstå föredragen och även att jag hade svårt att hitta toaletten, bussar och gator. Den andra stroken satte sig på vänster syncenter längst bak i hjärnan. Resultatet var att jag tappade en fjärdedel av synfältet (övre höger kvadrant).

Jag hade aldrig hört talas om någon som överlevt en stroke, men flera som dött utav det. Därför trodde jag att jag var i ”himmelen” den änglalika sjuksköterskan berättade för mig att jag hade fått stroke. Det var väldigt surrealistiskt.

Efter min stroke blev jag väldigt deprimerad och funderade mycket över vad jag skulle göra med mitt liv. Skulle jag kunna vara kvar som chef på indexförvaltningen? Ville jag ens vara kvar på banken? Skulle jag återhämta mig så pass bra att jag skulle kunna arbeta ”på riktigt”?

Under dessa funderingar kom jag på att jag i hela mitt vuxna liv hade gjort en (förvisso framgångsrik) karriär inom finansbranschen medan jag egentligen ville arbeta som musiker och låtskrivare.

Under ett individuellt arbete på Danderyds Sjukhus Hjärnskade-rehabilitering började jag undersöka hur mycket en artist tjänar. Det var ganska nedslående, t o m för ganska kända svenska artister. Skulle jag – vid 46 års ålder – ens kunna nå igenom bruset med min musik? Och skulle det i så fall kunna bidra till att skaffa mat på bordet? Svaret var definitivt nej. Och jag blev lättad! Äntligen kom jag på att det var JAG som beslutade om jag arbetade på banken. Jag var inte gisslan, jag var frivillig. Jag insåg också att jag är så lyckligt lottad att jag faktiskt kan förverkliga min musikaliska dröm och ha det som världens roligaste och mest givande hobby. Jag bestämde mig efter 25 år för att verkligen välja kombinationen intellektuellt, välbetalt arbete och kreativt skapande på fritiden. Och inse att jag själv hade valt den!

Jag frågade min nyblivne vän Wojtek Goral om han kunde tänka sig att spela saxofon på en av mina låtar: ”Bright and Shining Star”. Han blev nyfiken, kom hem till mig och lyssnade igenom ett 50-tal låtar. Vi valde ut 25 som vi skulle börja sålla bland för att till slut komma ner till 12-13 låtar som vi skulle producera. Efter två år hade vi producerat 16 låtar!

Wojtek öppnade dörrarna till fantastiska, etablerade musiker och fick dem att spela på mina låtar. Jag fick träffa dem och lära känna människorna bakom musikerna. Gemensamt för dem alla är att de är så fantastiskt ödmjuka och rara. Och nyfikna. Det har varit en helt fantastisk erfarenhet.

Fyra år senare står jag på scenen i ett garage på Grev Turegan 30 tillsammans med sex proffsmusiker och framför mina egna låtar inför ett 100-tal vänner. Det var 25 år sedan jag stod på scen förra gången men det kändes mycket, mycket roligare nu! Skivan heter ”Looking For Sensation” och finns nu som vinylskiva men är även tillgänglig på Spotify, Tidal, Apple Music, Google Music, Youtube, etc.

 

Hits: 106